iekw

Hej! Jag har dödens feber sedan några dagar tillbaka. Jahaja.

Stella har gjort det här:



1. Tänkaren.
2. Liten judotjej. (Hayaa!)

Det blev lite extra festligt såhär på Stellas 1-veckasdag (mitt i den gigantiska bebisbubblefest vi redan befinner oss i); vi har lämnat sjukhusmaten och plastlådesängen åt dess öde för andra gången. Hurra!

Arga leken börjar nu. Den som skrattar åker ut.

Vi är tillbaka på sjukhuset nu igen. Tur att någon är gosig och tur att det finns TV som visar hockeyfinalen i dagrummet. I övrigt är vi rätt lessa på utsikten och på sjukhusmat och landstingets icke-täcke (även om vi absolut är tacksam över att hjälpen finns).

Puss!

Hej!
Vi mest bara sover, äter, gosar, öppnar presenter och äter bullar med fantastiska farmödrar och farfäder och mormödrar och morfäder samt en massa mostrar och morbröder. Bebisbubbla3000!

Efter förlossningen stannade vi kvar lite på sjukhuset för att servera mamman middag i dropp och frukost med färdigskurna ostskivor.

Nu har vi fått komma hem och det känns såhär: Bäst i världen.
Och ser ut lite såhär: Se bild. Samt kompletterande bildtext: Vi ligger i sängen och gosar hela dagarna.

Stella är helt fantastisk. Kärlek! Det går inte att tänka sig en sekund utan henne. Lite som igår innan läggdags under vårt sedvanliga kvällspratande:
- Men hörrudu Josef, under de sista dimmiga centimetrarna av förlossningen; var hade du gjort av Stella då?

Hej! Såhär gick det till när lillan kom till jorden:

 

De senaste veckorna har jag gått runt med regelbundna sammandragningar, lätta blödningar och träffat på herr slemmis i omgångar. Trodde att det varit värkar varje dag i veckor innan de bara försvunnit efter några timmar. Detta utan att det dykt upp någon bebis. Natten mot den fjortonde var jag less på utebliven sömn och stampade med lillfoten, ringde förlossningen och skulle upp för att få mig en sömntablett. Vi åkte upp, jag blev undersökt och till vår stora förvåning fick vi följande besked:

Latensfas – check!

1 cm – check!

2 cm – check!

3 cm – check!

4 cm – check!

Det blev liksom inget av med den där sömntabletten.

 

Till 6 cm klarade jag mig med andning och upprepa mantran som lugn & trygg, fokusera på min fullt smärtfria fot och stora björntassar. Kände mig bäst i världen på det där med att föda barn. En superkvinna. Tackade mamma och pappa för lång och smal-generna.

 

Observera följande: Detta var innan jag träffade på oxytocindroppsvärkarna. För vid 6 centimeter tog det stopp i flera timmar. Ingenting gick framåt min fantastiska andning eller håltagning på hinnorna till trots. De där värkarna gjorde ingen direkt nytta. De var ju rätt fjuttiga egentligen. Så det sattes därför in värkstimulerande dropp och då blev jag rejält smärtpåverkad från noll till hundratusen. Den där lugna profylaxandningen byttes ut mot ”neeej det går inte” i en lustgasmask. Vid 7 cm tillkallades stora artilleriet och det var dags att sätta EDA. Min gräns var nådd. Hade lätt kunnat gifta mig (iförd vit nattskjorta och nersmärtat ansikte) med följande personer:

 

1. Narkosläkaren Tom. Han hade dock redan en fru. (Han pratade med australiensisk brytning så det lät som han kunde viktiga saker)

2. Jan Epidural.

3. Josef. Som vägledde mig genom varenda värk, varenda sekund och som fysiskt bar min kropp när jag själv inte orkade.

 

 

Epiduralen gav helt fantastisk effekt och där återfick jag kontroll över situationen tillsammans med mannen i mitt liv (alternativ nummer 3 i listan ovan alltså). Förlossningen drog ändå ut något på tiden, här är ett diagram och om jag följt beräkningarna skulle lillan ha varit ute där strecket tar slut. Istället fortsätter vår förlossning på nästa sida.

 

Tyckte här att situationen helt plötsligt blev mycket roligare, detta påverkad av lustgasen och med allas ständiga uppmärksamhet. Minns det lite som om jag höll en stå-upp-show och alla tyckte att jag var skitrolig. Var liksom i centrum av situationen. De sista centimetrarna innan krystvärkarna spenderade jag mellan i stort sett avsvimmat tillstånd, blir väckt av en värk och drar ytterligare några tunga andetag i masken. En cirkel. Något av en dimma innan urkraften tog tag i mig. För efter ett tag börjar det trycka på rejält bakåt och jag frågade den fantastiska barnmorskan Lena vad som händer om jag börjar trycka tillbaka. Hon svarade: inget om jag får känna att du är öppen 10 cm. Det var jag.

 

 

Förvandlades återigen till superkvinnan - fast denna gång på riktigt. Det var en helt fantastisk befrielse och världens häftigaste känsla. Allt var bara helt naturligt och den här fasen gick faktiskt snabbare än det brukar för förstföderskor.  Jag frågade barnmorskan hur långt det var kvar klockan tjugo i fem på eftermiddagen. Hon sa att flickan kommer vara ute innan klockan fem och jag kände att det här klarar jag – jag har hur mycket kraft som helst. 10 minuter senare låg vår älskling på mitt bröst.

Blir tåris bara jag tänker på samtliga fantastiska uppsättningar barnmorskor och undersköterskor vi hann träffa under tiden. Och på Josef. Och vår lilla Stella såklart:

 

49 cm lång.

3854 g tung (tydligen hade hon planer på att komma ut tidigare ändå, då hon antagligen var aningen rundare för någon vecka sen - nu hade hon fått nalla lite på sitt underhudsfett)

Och finast i världen.

 

 

Frågor på detta?

14 maj 2012 klockan 16:50 <3

Jag har tagit på mig mitt prickiga sommarskinn plus bakat scones till frukost.

Dagen fortsätter efter följande schema:
1. Nalla från basilikaväxten. Samt koka och dricka detta.
2. Analysera framgångsrikt politiskt varumärkesbyggande.
3. Hockey.
4. Prel föda.

Haha hej mina pröllar! Nu ska jag visa er något som kommer kräva att ni vinklar skärmen bakåt och framåt och ställer om ljusstyrkan tusen gånger och sådär för att ni ska se något.

Men jag tror att det är en fot här. Tror. Var därför jag tog bilden i alla fall.
Eller så är det lite som att se Jesus i en macka, ni vet.

Hej!
Idag är det BF enligt vårt senaste ultraljud: 3D-ultraljudet i cirkus vecka 31. Det känns dock inte som någon BF-dag eller övertidsdag överhuvudtaget. Det känns istället som om jag inte är gravid längre (Obs! Detta på ett osorgligt, rastlöshetsbefriande och accepterande sätt - lite märkligt nog)

Såååååå istället för att vara havande har jag intervjuat lokala politiker om strategisk kommunikation och varumärkesbyggande i sociala medier. En studie. Som snart snart snart är klar.

Vill för övrigt poängtera samt klargöra följande till mitt föregående inlägg: Ät inte kanel i snuskiga mängder. Det är giftigt. Dö inte.

MVH Little_plugghorse!

Hej! Här en bild på en postpannkaka. Dagen började med att jag hade dödens molvärk och Josef bara ville leka hela tiden. Jag vill inte det. Hade kort stubin. Följande lekar blev jag tvångsmedverkande i:

1. Bröllopspussleken.
2. Att vår sena lunch var en jättelyxig pannkaksfrukost-leken.
3. Gissningsleken Baguette eller Pannkaka. Observera: Det var alltid en pannkaka.



Vi åkte på guppiga landsvägar, var på min mormors kalas och åt typ tusen bitar tårta var.



Och här är jag nu: uppkravlad ur fågel fenixs aska efter gårdagens apokalyps. Förhoppningsvis med en av de sista magbilderna. Ikväll gick jag nämligen in på tunga saker. Korsade gränsen jag aldrig trodde jag skulle behöva nå. Mörkret. Avgrunden. Desperat svepte jag i mig Majmammornas-utdrivande-nedkomsts-te.

Ingredienser: basilika, mynta och kanel. I snuskiga mängder.

Väntar på respons från lillmagen.

Hej!
Idag traskade vi in på övertid även på barnmorskans uträkning på mensasnurran.

Hur det känns: Oväntat nedbrytande. Jag trodde att jag skulle vara relativt förberedd på dessa evighetsdagar i och med att vi fått så många olika datum, men för den här tunga skitdagen hade inga proaktiva bearbetningstankar i hela världen hjälpt. Det känns lite som att vi inte alls ligger på BF+5 (utifrån första ultraljudet) respektive BF+1 (utifrån ägglossning) utan +3112891299122133.

Situationen är så pass destruktiv att jag nallade på godiset i BB-väskan för att inte explodera av min egen längtan och frustration. Detta tätt följt av tröstshoppingsförsök inför smalare tider och fikabuffé tillsammans med fina Frida.

Egentligen är inte livet så illa. Egentligen.


Bildtext th: Williamstårta, chokladboll, dammsugare och en macka som smakade pizza.

Dagen började lite såhär: Med ambitioner om att bli världens bästa duktighetsdag.


MEN! Vår lägenhet var nämligen fyratusen grader vilket störde pluggron och jag var för tjock, hade för många röda blodkroppar och höll på att dö i en drunkningsolycka i mitt eget svett.


Så vi köpte en fläkt istället. I love u, fläktis!
199:- på Classe O.


Nu sitter Josef såhär. Njuter. Känner temperaturen sjunka grad för grad.
Samt inte att förglömma:


Vi har nu vår alldeles egna Carola-vindmaskin!

Hej! Det är jag som är tjockast i stan.


Jag har hängt i solen mest hela dagen. Josef var rädd för att få ett vitt glasöga intatuerat av solen. Nördbränna. Jag var rädd för att få en permanent hormonmustasch. Man kan tydligen få det som havande i solsken.


Sedan gick vi hem och rullade köttbullar.



Kollektiv siesta i hela huset.


Och nu väntar vi på att banankakan ska bli klar sådär lagomt till hockeyn.

Idag har vi boat satan.

Det här är August. Han störtdök på min dator så hårt att suddatangenten försvann. Nu får jag aldrig skriva fel igen. Livin' on the edge så att säga.

Har jag förresten sagt att vi har intresseanmält oss på en lägga? En djurfri sådan.

Även idag när jag vaknade var allt som vanligt. Sånär på detaljen att jag hade en galen frippa. Det låg i alla fall ingen Bäbo under täcket så att säga. Inte en sjö av fostervatten heller. Eller något annat ovanligt.


Eftersom vi inte fick någon bebis åkte vi och gosade med Maija och Gabbes nytillskott.


Och nu ska vi se på hockey.

Hej alla ni fina som bryr er och undrar och spammar våra telefoner!

Såhär är läget:
Tjockt.


För seriöst. Om magen sjunker ännu mer kommer jag snart ha den mellan mina knän = inte så praktiskt. Vi går ju faktiskt redan minus SF-kurvan pga Bäbos ständiga borrningar. Känns som hon konstant dansar breakdance. Head spin. Powermove. Cool yo osv.

Idag är dagen som jag och Josef har gått och räknat ner till. Jul och födelsedagar har liksom förlorat lite av sin magi när just precis den här dagen har hägrat. Även om den varit flera hundra dagar bort. Idag! Äntligen! Och ett sådant antiklimax sen.

Var är Bäbo? Varför är jag tjock? Varför är det fortfarande fysiskt omöjligt för mig att pussa på vår efterlängtade sötnos? När jag vaknade var precis allting som vanligt (förutom den lilla detaljen att mina inre fotknölar är försvunna). Josef försökte förklara att hon kommer lite för sent. Att sånt händer.

Jag känner lite såhär: Vi lägger det här med barnafödande lite på is. Efter en vecka med smärtsamma utdrivningsförsök och sammandragningsklockning är vi besegrade. Det blev inget. Vi misslyckades. Istället satsar vi på juni. Den fjärde. Så vi kör igen: 31 dagar kvar!

Tjabba! De senaste dagarna har vår lillflicka fått jättemycket fina presenter. Och så lite tröstshopping på det.


August har mest bara gosat.


Jag har försökt att avsluta mina kurser. Börjar ju bli lite brådis med det, ni vet.


Och så har vi bakat typ tvåhundra bullar. I fall någon skulle vilja komma och hälsa på Bäbo sen. Inom en snar framtid sådär. Sedan tjuvsmakade vi dom medan mi hermana Emma berättade om sina dikaturplaner med ett strypt medieflöde där hon kan lura alla invånarna att det är hon som är bäst i världen på tennis.

Ovan: dagens outfit.

Idag var lite utav en otursdag. Till exempel rev jag upp mina sista mammastrumpisar såhär 2 dagar innan BF och jag hade svullnat upp så mycket att inte ens stödstrumpor räcker (vill ha en stöddräkt med handske och allt).

Då gör man det som passar sig bäst: gnäller ihjäl sig med fyra fina mammor (varav 2 förväntas ha en dejt med mig uppe på förlossningen vilken dag som helst) över en chokladboll.

Har sällan varit mer nöjd över att mina bästa svullna-fötter-skor är ett par röda gummistövlar.

Ikväll besteg vi Södermalmsbergen.

Gårdagen var så fin att vi helt glömde bort tiden och när vi kom till bergets topp var den stora majbrasan bara pytteglöd.

Hann i alla fall se ponnysarnas rumpor innan de brummade iväg.

Vecka 40 (39+3).
Snart är jag gravidast i världen.

Idag skulle vara världens mysigaste dag.
Om du hade frågat mig igår: hade myst med världens sötaste nyfödda avkomma nu.

Om du hade frågat mig för en timme sen: hade myst i solen vid Sidsjön nu. Dock hann vi vara där i cirka 3 minuter innan en fågel bajsade på mitt huvud.

Nu ska jag tvätta håret för tredje gången idag, äta fantastisk god mat och slutligen bege mig till Norra Berget för att lyssna på körsång och spana på ponnys. Håller tummarna för bättre framgång i detta ärende. Etta ta trapporna upp!

Fyra oändliga dagar kvar till BF. De senaste två dagarna har jag gått i mer eller mindre smärtor. Cirka var tredje-fjärde minut i 10 timmar igår till exempel. Det är lite psykande.

Var. Tredje. Minut.
Det var nästan 200 sammandragningar det.

Nu är det coollugnt igen. Livet. Vi åt frukost på Knaust istället och tänkte att det här kanske är en av de sista morgnarna på tusen år utan skrikande ungar. Puss!

Idag åkte vi till Birsta. Tänkte att om något ska sätta igång det här så är det en löningslördag på IKEA.
Fast nä.

Det blir ingen bebis. Någonsin. Sorry grabbar! Hon kommer stanna i magen för alltid och tillsammans växer vi och växer och växer tills vår kroppsyta täcker hela jorden. Sen dör mänskligheten ut pga platsbrist.

Det positiva: Vi slog nytt storhandlingsrekord. MVH Tvåmannafamiljen.

Om 51 minuter går vi in i vecka 40. Så jag gör en Lisa och sammanfattar vår resa på snart 280 dagar.

Vecka 1-4: Märkliga smärtor, ömma små tissar och oprovocerade raseriutbrott.

Vecka 5: Den fjärde september får vi veta att någon har flyttat in i min mage.



Vecka 6-9: Det är bara jag och Josef som vet. Det är vår hemlighet än så länge och vi väntar på att magen ska växa, sparkar börja kännas och öron utvecklas så hon kan lära sig att känna igen våra röster. Vi smyger runt på bebisavdelningen och handlar kläder i storlek 50. Lillans bb-kläder har alltså varit klar sen en evighet tillbaka. Jag mår under den här tiden rätt illa och är väldigt trött och får frukost på sängen varje dag. Oftast blir det nyponsoppa.

Vecka 10: Eftersom jag mår ganska dåligt börjar vi tjuvberätta för våra nära och kära och bemöts helt fantastiskt med glädjetårar och kärlek från vår fina omgivning. Och snart får ni alla träffa henne! Min fantastiska klasskompis Malin frågar på skoj om jag är gravid när jag inte får i mig min lunch och jag kunde liksom inte neka.

Vecka 11: Efter att jag fått jätteont i magen en lördagnatt får vi åka in till akuten. Vi är så jättenervösa och livrädda att vi ska förlora vår lilla älskling att hela kroppen darrar. Istället får vi se henne för första gången och det är det finaste ögonblicket i mitt liv. Hittills. Hennes lilla hjärta som slog och slog. Det näst finaste ögonblicket är sekunderna innan, då Josef får se henne innan mig medan jag bara kan se hans fantastiska ansiktsuttryck.

Vecka 12: Här blir det inte längre vår hemlis då Josef publicerar den här bilden:



Vecka 13 - 14: Jag klarar inte av att stå upp utan att det svartnar för ögonen och jag tenderar att svimma lite överallt. Josef får fiska upp mig från bland annat duschens, Apotekets och Babyproffsens golv ett antal gånger. Sminkning sker i etapper då jag inte klarar av att hålla mig på fötterna så pass länge att alla fransar hinner bli målade.

Vecka 15: Jag går ner väldigt mycket i vikt och väger nu 42 kilo.


Vecka 14

Vecka 16: Mitt mående vänder sakta men säkert och vi gosar jättemycket med magen fastän vi inte riktigt vet när det är små, små minirörelser eller när det är en bubblig tarm.

Vecka 19: Fantastisk vecka som både innehåller världens mest glädjetåriga förlovning och den första riktiga sparken från lilla Bäbo. Josef rusar från skäggansning i badrummet och får känna en han knuff rätt i handflatan. Sen är vi hur fnissiga som helst, hur länge som helst.



Vecka 20: Ultraljud! Vi får veta att vår lilla Bäbo är en flicka - något vi har misstänkt hela vägen.

Vecka 21: Vi köper vagnen. Valde samma som Victoria och Daniel - vi kommer bli köngliga föräldrar!


Vecka 22

Vecka 25: Bäbo lägger sig med huvudet neråt och stannar där. Hoppas jag. Drömmer ändå ungefär varenda natt att hon har vänt sig, vet inte riktigt varför. Hoppas på osanndröm.

Vecka 27: Den största förberedelsen inför familjelivet: vi blir med volvokombi.



Vecka 29: Vi får gå på vårt första aurorasamtal. det blir totalt 3 och idag är jag inte alls oroad inför förlossningen. Känner mig oerhört redo och är beredd (lätt att säga idag) att gå igenom bra mycket för världens finaste lilla dotter.

Vecka 33: Fixering! Vi blir så stolta att vi dör en smula då hon är så duktig och fixerar sig, följer kurvor och pumpar runt blodet med hälsosam hastighet. Tänk bara när hon lär sig gå eller sjunger Den Blomstertid Nu Kommer på sin första skolavslutning.

Vecka 38: Jag har nu gått upp 21 kg från inskrivningen och står på stadiga 70 kg, rumpan är lite mer tigerrandig och ibland är det lite väl tungt för ryggen kan man tycka (blir liksom ansträngd av följande rörelse: tugga) - men snart är hon här!

Tja! Imorse gick vi ut i världens bästa väder: exakt lagomt. Plus sol.



Brummade som sagt upp hit och spenderade några timmar med att lyssna på Bäbos puls och lämna lite prover. Ingen havandeskapsförgiftning i sikte. Hurra!

Dessutom visade CTG på en del aktivitet hos livmodern (trodde jag var immun mot sånt och skulle få vara ett gravo resten av livet), dock var tappen fortfarande opåverkade så det blir nog ändå ingen bebis dom närmsta timmarna. <-- OBS! Skrev detta endast för att ödet skulle vilja utmana mig. Och ge mig en bebis. Inom någon timme.


Det här var den sista dagen tillsammans med Unge Herr Plugghitler. Nu är tentan skriven (gick bra) och Josef kan återgå till rollen som mannen i mitt liv. Är så kär i honom nu när han har slutat tjata om tråkiga variabelvärden.


Så kär att han en gång fick en klocka av mig som han jättejättegärna ville visa upp i bloggen. Så nu fick han det. Till vänster alltså.
Till höger: min lilla guldiga Casio. Skoja. Har tagit av den. Men det märks inte ens. MVH svullnast i världen.


Att Plugghitler är försvunnen och att Josef kom in på sitt förstahandsval ska firas ikväll och imorgon. Firandet kommer kretsa kring temat: allt som är gott. Till exempel hamburgare. Och hotellfrucke.

Pusshej!

Hej! Nu ska vi på en liten extra mammakontroll. Och om allt ser fint ut åker vi direkt från förlossningen till tentasalen. Man är väl hardcore.

Ibland går dagarna lite extra långsamt.

Igår överraskade mina fina fina vänner mig med världens bästa babyshower.


De hade bakat rosa maränger och cupcakes så att jag kan äta cupcakesfrukost ända fram till lillan tittar ut.


Alltså. <3


Och finaste presenterna i stan. Dessutom hade de snappat upp min number one craving: alkoholfri cider.


Bland annat dessa fina: Älskade planen på att den paljettiga är influerad av barnets mor. Och den stickade kattröjan av fader Josef såklart.

Då jag dessutom har hört att det bästa sättet att starta en förlossning är genom skrattanfall så var det helt perfekt att dom dök upp. Dock ingen bebis än!



Hur fint som helst! Alltihop! Tack så mycket, sötisar!
Bilderna har jag lånat från fantastiska Ida och Emelie

AUGUST FÖRSTÖR - en bildserie på 6 stycken bilder.


Lägger svansen på boken.


Snor åt sig pennor.


Sur.


Gömmer viktiga papper.


Går till attack på en överstrykningspenna (färg: grön).


Får en grön nos. Loser.

Efter att senast igår ha sparkat rumpa på en tenta så kör vi vidare på tentavecka nummer två. Varje vecka kommer nämligen bli tentavecka fram tills Bäbo väljer att titta ut. Vissa dagar längtar man lite extra efter henne.



Tentaveckor innebär i genomsnitt tusen promenader per dag för att:
1. Rasta bebisbelastad rygg.
2. Rasta gravidsenil hjärna.
3. Sätta igång förlossning.



Det innebär även att den som är mest uttråkad i familjen är Agi. Han bara surar i sitt hörn. Stirrar in i väggen. Ibland kommer han fram och förstör: hoppar efter pennornas raspande rörelser och försöker med all sin kraft knöckla ihop våra papper. Svårt när man saknar tumme. Loser.



Han surar fastän Josef sått kattgräs åt honom.
Och matskålen är full. Och leksakerna ligger redo på golvet.



Och vi ba läser och läser.
Parerar för en kattattack.
Läser lite mer.
Tar en promenad.
Knöcklar ut papper.
Läser.

Vi hörs när jag har ett liv igen. Puss!

Dagens outfit: Barbamama.


(eller som Josef då tror är hennes namn: Barbasvart. Och den lila heter, som ni alla vet, Barbasmink...)

Idag har jag ont i ryggen. Jätteont faktiskt. Här ovan till vänster beskådas min aj-jag-har-ont-min. Tänkte liksom föreslå att vi ska öva på förlossningsmassage i hushållet lite senare (min favvis är dock värkvila). Till höger beskådas mina skor som jag inte kan avlägsna så smidigt längre. Behöver en ryggtransplantation först bara. Såhär sitter jag varje dag tills Josef kommer hem. Väntar och väntar. Vågar inte röra mig och fläcka ner den vita ryamattan. I timmar sitter jag helt stilla. Äntligen hör man hemmets herre böka med cykeln i trapphuset, låsa upp dörren och plötsligt står han i hallen:
- Ska jag hjälpa dig av med dom där? säger han med mild röst

SEN: KÄNSLAN AV FRIHET I DESS RENASTE FORM!

Dagen har utöver ryggvärk innehållit gos med Agas kusin Foppa samt småhandling (motsatsen till storhandling). Det var helt sjukt på City Gross. Det kryllade av livsmedelstorn. Tusen drickaburkar och gulaschsoppor som sträckte sig mot taket i ståtliga arrangemang. Sådär som i tv-serier. Jag köpte 5 chokladpuddingar för 20 kronor och Josef köpte en chorizo.

Ni är fina ni som inte tycker det ser ut som jag har gått upp i vikt!
Är lika fit som vanligt.
Tack sötisar!

Idag var jag hos barnmorskan och det gick finfint. Hon konstaterade att jag befinner mig i någon slags hormonbytarperiod då jag undrade varför jag ville gråta över följande saker idag:
1. När en översocial person på bussen frågade om en annan person (obs inte mig) hade tagit fram snöskyffeln tills ikväll.
2. När en okänd person gick förbi i för hög hastighet när jag väntade på bussen. Han tog liksom språngsteg.
3. När jag såg en person spotta på stan.

Fick känna på Bäbos huvud. Genom magen dårå.
Fick även veta att jag gått upp 21 kilo sen inskrivningen i vecka 11. Hehe.

Idag har jag mest bara fikat med mina fina mammavänner Maja och Emma, gått på förlossningsförberedande profylaxkurs samt byggt en koja i soffan att husera i. Profylaxkursen fick mig att fundera över följande saker:

1. Hur ska man kunna lära sig att dra andetag (obs detta under värksmärta) hela vägen till tårna/fylla upp hela magen med syre/dra korta andetag till bröstet/osv när jag upplever att jag drar varenda ett av mina andetag anländer till lungorna och ingen annanstans?

2. Hur har jag överlevt 21 år när jag är så himla dålig på att andas?

Hejdå!

För ett tag sen hörde jag Josef prassla ute i hallen. Han stod där jättelänge. Ensam. I tystnad. Allt som hördes var prassel prassel prassel. Jag fattade ingenting. Blev liksom tvungen att fråga vad han gjorde där ute i sin avskildhet. Prasslet slutar:
- Jag sätter reflexer på alla dina jackor.

Man ba oki.

Alltså. Jag köpte världens största bananklase för att kunna baka tusen muffins att frysa in. Kanske ta fram om några veckor när vi får besök och är alldeles för trötta och slitna efter att ha matat Bäbo hela natten.

Det blev inte så.
Fattar noll.
Förstår inte hur det här hände:

Hej! Så fort jag möter någon på stan undrar dom om det inte är dags snart? Ska hon bo där länge till? När kommer bebisen egentligen?
- Om 17 dagar, men vem räknar? säger vi i all möta-på-stan-hast.

Men egentligen skulle jag vilja ha tid att säga ungefär det här:
Eftersom vi har gjort två ultraljud har vi fått två datum. Vilket datum man räknar på beror helt och hållet på vilket landsting man tillhör. Vi har därför tagit oss friheten att räkna på det närmsta datumet (det är ju mycket roligare när öronen och tånaglarna utvecklas snabbare och det känns inte lika mycket som evighet), medan till exempel barnmorskan räknar på ett annat.

Lite såhär tror hennes släkt och vänner:
28 april: Emmas man Anders gissning
4 maj: BF ultraljud 1
5 maj: Josefs gissning
5 maj: Johannes flickvän Fridas gissning
6 maj: Min mammas gissning
7 maj: Min syster Emmas gissning
8 maj: BF utifrån barnmorskans uträkning
8 maj: Josefs bror Joels gissning
9 maj: Thuhas gissning
10 maj: Min mormors gissning (även hennes egen födelsedag)
10 maj: Josefs bror Johannes gissning
10 maj: Josefs pappas gissning
10 maj: Elins gissning
11 maj: BF 3d-ultraljud
11 maj: Stinas gissning
12 maj: Min pappas gissning
14 maj: BF ultraljud 2
14 maj: Majas gissning
15 maj: Min bror Alexanders gissning
15 maj: Josefs mammas gissning
15 maj: Min moster Malins gissning
16 maj: Viktorias gissning
17 maj: Min gissning
17 maj: Min bror Daniels gissning

Men såhär länge har ju ingen man möter på stan tid att lyssna.
Och hon kommer ju när hon har badat klart därinne.

Dagens mellis: Smulpajsrester. Direkt ur ugnsformen. Iförd pyjamas.

Något jag älskar: När mina föräldrar letar fram mina gamla bebiskläder. Var skulle man annars få tag på en pastellig åkpåse med en skridskoelefant idag? Eller en jumpsuit med massa frukter? Vad skulle den i så fall kosta? Det finns en med ananasmönster från Mini Rodini (400 kronor), men min har utöver ananas även fyra andra frukter och bär. En förmögenhet i fruktdräktslandet.